Ja idag ringde läkaren, hon ville bara höra sig för hur jag mådde och berätta att hon kanske inte hinner träffa mig på måndags morgon då jag troligen kommer att rullas in tidigt.

Jag skrivs ju in redan på söndag...

Men om det var ngt jag undrade över så skulle jag höra mig för med skötersorna på avd så skulle de ringa hennes mobil och jag skulle få prata med henne.

Det kommer att vara 2 läkare med vid ingreppet, hon och en kvinnlig till.

Hon ville även berätta att om det första ingreppet inte lyckas så kommer det att bli ett större , de kommer att som jag säkert tidigare har berättat att ta bort äggstockar, livmoder, körtlar och en del av insidan av slidan, de vill ta bort med så stora marginaler som möjligt för att vara på den säkrare sidan.

Vilket jag är glad över! Men nu börjar det på ngt vis kännas verkligt, jag har svårt att sätta ord på det men nu börjar jag känna mig stressad

Jag vet att det är en mindre op men det är ändå ngt som jag inte har kontroll över vilket skrämmer mig lika mkt som själva operationen.

För att lämna ut sig i den här utsträckningen gör att man oroar sig för så mkt annat, jag vill ju ha kontroll på allt, speciellt när det gäller mig och de mina...

Och i det här har jag ingen kontroll alls..

För hur man än vrider på det så ska man sövas och de ska skära längs med kroppspulsådern och som sagt, allt kan ju hända även om det är en rutin op.

Jag försöker att se positivt på det hela och att det kommer att gå bra men när läkaren ringer för att kolla hur man mår en fredags eftermiddag gör att man blir lite skakig...

Verkligheten gör sig påmind..

Jag försöker verkligen att vara mitt "normala" jag men nu blir det allt svårare, man är inte på hemmaplan och tankarna har ju en förmåga att springa ifrån en , blir arg, ledsen & frustrerad på mig själv att jag inte kan styra det bättre!!

Vill inte gråta eller belasta ngn annan med mina tankar utan kör på som vanligt.

Jag är otroligt glad att jag har haft att göra fram tills nu men nu börjar känslorna komma i kapp mig...

Så nu slänger jag ut det här, inte för att få en massa sympati utan bara för att få det ur mig på ngt sätt, det är lättare att skriva ner det än att prata om det,jag tycker om att prata i övrigt, men inte om just det här inte med de som jag vet älskar mig och håller mig nära, speciellt idag, nu ligger tårarna hela tiden och tryter...

Vill inte åka hemifrån, vill inte opereras, vill inte be om hjälp, vill inte vara sårbar!!!

Jag är bara så otroligt tacksam för familjen och vännerna, men jag som person, vill gärna inte vill belasta dem, ja jag vet att det är ju det man har dem till för, men jag vill klara mig själv! Jag är ju vuxen, men känner mer för att ställa mig och stampa med foten som ett litet barn som inte får sin vilja igenom..

Men just nu så rasar det för mig, och jag blir så blir så frustrerad..Ledsen...Hjälplös

Satt i går kväll och pratade med sonen, om både ditten och datten.

Men så ramlade vi in på appar till telefonen, jag har ju tydligen inte så många..

Men jag förklarade då att jag inte riktigt förstår det här med appar så jag klarar mig utan =)

Men mamma... Den här och den här och... ja ni förstår, han är ju i den ålderna där tekniken bara ska finnas , jag kliar mig bara i huvudet...

Men som sagt har ju aldrig varit ett teknik freak *s*

Men det jag tycker är så otroligt är hur mkt appar det verkligen finns för våra liv ( telefoner)

Det är tränings appar, bank appar, musik appar, foto appar, spel appar, ja huuuur mkt som hellst.

Men behöver vi verkligen alla dessa? Ja tydligen för annars så hade de väl inte funnits, eller??

Så jag satte mig och googlade på "appar" bara för att få mig ett litet hum om vad , när och till vad vi använder dessa appar.. Och det var en del kan jag ju bara tala om, hittade to.m listor på vilka appar som var et "måste" och vilka som var ett "nono"..  

Men en rolig app som jag hittade var Photo Gorge 2,där kunde man kunde redigera sina foton både hit & dit och så fick man se bilder som inte blivit som det kanske var tänkt ifrån början, man kan säga att ägaren till bilderna gjort en blunder med sitt redigerande *s*

Skrattade gott åt vissa för de vart väldigt fel, men är vi kvinnor verkligen så fåfänga att vi måste "fixa" våra foton innan vi ska dela dem på tex Twitter, Instagram, Fb, bloggar mm.

Är vi verkligen så rädda för att visa oss som vi är?

Jag menar, om jag "fixar" ett foto på mig själv där jag tar bort 20kg, och så lägger jag upp det på fb eller i min blogg eller instagram, skulle inte de i min omgivning undra hur det kan komma sig att jag är så smal på bilden men i verkligheten så är jag en elefant? 

För det första så skulle ju jag skämmas, för det andra så skulle inte jag göra det, jag ser ut som jag gör och det får jag stå för!

Men jag har ju kommit så pass i livet att jag står för min vikt, men dessa unga tjejer, vad är det vi lär dem egentligen? 

Unga tjejer som redan är smala och ser bra ut, varför är deras självkänsla så dålig att de måste fixa sina foton innan de läggs ut?

Jag kan förstå på ngt vis tränings apparna, jag förstår bank & spel appar, ja to.m foto apparna men det fanns ju miljoner...Kändes det som iaf *s*

Men vad gör man med alla dessa appar? Jag har ju ett par men det är nog de vanligare, bank,fb, kalender,google & en spelapp ja då har jag inte räknat upp de som redan finns i telefonen men inte ens de använder jag speciellt.

Men som sagt oteknisk.se

Har ni några favorit appar? "Måste" appar?

Dela gärna mer er om vad och varför, skulle vara kul att få läsa era synpunkter på denna app "värld"