Nu har den sista kallelsen kommit och  med det tiden för op.

Jag är så otroligt tacksam för att det har gått så fort som det har gjort.

För oavsett hur stark du är som person, jag anser mig vara hyfsat stark, så är detta ngt som är otroligt tungt.

Inget jag önskar ngn!!!!

Om det är ngt jag vill dela med mig av det här resan så är det att lyssna på din kropp! Det gjorde inte jag, riklig mensuatrion eller blödningar efter sex, det är varningstecken på att ngt är fel!

Gör inte som jag, tänka att det inte är ngn fara, för det kan det vara... Det vet jag nu..

Jag säger nu inte att det ÄR så men att det kan vara, så hör med läkare så att du iaf får det uppkollat!

Jag har grubblat mkt fram och tillbaka men vill ju inte älta & gnälla, vill inte vara den där som bara jagar sympati för att jag just nu har cancer, men jag tror ändå att det är ngt man ska göra, inte gnälla med iaf ventilera!

Ventilera med vänner och nära, men jag kan faktiskt varmt rekomendera ngn helt utomstående, ngn som inte står dig nära som kan ge dig en annan sorts stöd.

Men kanske inte prata vitt och brett då du inte vet vad de människorna som du inte känner men spiller ur dig till ser på just det, eller vad de har gått igenom, så välj din utomstående pratkamrat med omsorg, ja jag skrev en inte flera!

Vi har nu prata med barnen och försäkrat dem om att allt är ok och att jag kommer att bli frisk, de är dock lite orolig inför kommande op men vi pratar om det öppet och jag förklarar att det är en sk "robot" som kommer att göra grov jobbet, det om ngt var tydligen coolt =)

Älskade ungar   

Självklart så är jag själv orolig då det är en större op, men jag vill inte stressa upp de runtomkring mig utan har fram tills idag då kallelsen kom varit lugn och skrattat och lett som vanligt, men idag brast det!

För även om allt ser bra ut och de är säkra på att de kommer att få bort allt så är det dock en op och en sjukdom som är svår, den kan ju ha en förmåga att "bita" sig kvar om man har otur...

Det finns alltid det där om & men....

Jag har väldigt blandade känslor inför kommande "resa" vet inte riktigt hur jag ska vrida och vända på det, om jag ska skratta eller gråta mest, jag har väl försökt att hålla skenet uppe för den yttre världen men väl hemma så har det väl varit lite av en annan historia...

Sorg, ilska, likgilltighet, skratt, gråt, ja jag har nog gått igenom hela registret med känslor...

Jag har inte googlat på ngt då jag vet att det finns solskens historier & skräck historier, det är ngt jag faktiskt ska ta tag i efteråt!

Efteråt tänker jag lägga upp det sista och slutgiltiga blogg inlägget om just det här, cancer.

Jag kommer att skriva om min del och även andra sorter, de svåra och de som man faktiskt lever med och inte märker av för tro det eller ej men det finns sorter som du kan leva med utan medc eller op.

Men det kommer när min resa har lagt sig.

Men just nu blickar vi framåt och ser det positiva !

Att inte ha sin mamma vid tillfällen som detta gör ont, ont änd in i märgen.

Att veta att man blivit oönskat och bortvald pga andras lögner, det gör ont, ondare än vad man kan föreställa sig..

Att veta att det låter så stort runt om men ageras totalt tväremot.

Att det målas upp kring barnbarn som logiskt inte skulle finnas om inte jag fanns...

Nu börjar tankarns snurra kring kommande händelse, en händelse som kommer att ordna sig, en händelse som denna gången går med god prognos... Men tänk om...Tänk om....Tänk om inte..

Jag är otroligt glad över att min storasyster kommit in i mitt liv igen ,en kvinna med otroligt mkt insikt och ett otroligt lugnt sinne!

En känsla av att vara älskad av familjen gör sig påmind..

Jag är tacksam över mina vänner & min familj.

Men en mamma är ju alltid en mamma! Hur man än vrider & vänder på det!

Men jag står starkt på mitt val, ett val jag idag inte ångrar, ett val som jag tror många andra skulle förstå om de visste den verkliga anledningen.

Ett val utan smuts, utan anklagelser, ja utan bakåtsträvanden..

Men jag tänker inte glömma, glömma & förlåta, för att få veta att man är oönskad gör att jag inte vill, inte vill vara involverad eller låta mina barn hamna i en sitts likadan som min, nej jag gör allt i min makt för att förhindra dem ifrån att bli sårad mer, mer sårad av en person som säger sig älska dem, för kärlek finns inte att få ...

Kärleken är så korrupterad att den inte längre är ren, och en kärlek som inte är ren är ingen kärlek alls!

För en mammas kärlek är , eller ska vara den bästa av alla !

Jag känner så många som har mist sin mamma och ibland undrar jag om inte det är lättare på ngt vis?

Att veta att man varit älskad i livet och vetat att kärleken består.. Ist för det här, en skugga av ngt som borde vara.

Ett inlägg som sätter orden på rätt plats är min syster i sitt blogg inlägg...

http://itismadeby.bloggplatsen.se/sida-7/

Inlägget heter :När man behöver sin mamma.

För att mista en mamma är en sak men att bli bortvald & oönskad är en helt annan.

Finns det?

Ja om det vore så enkelt att göra kärlek, lika enkel att följa ett recept , ett recept lika enkelt som muffins.

Men kärlek är ngt man måste vårda! Ge & ta, för tar du bara så kommer det inte att sluta bra.

Du kanske mår bar av att bara ta, men är det rätt mot din respektive?

Ger du bara så kommer du inte att må bra i slut änden. Ett förhållande byggt på kärlek, sann kärlek gör livet så mkt roligare.

Men att bara begära att den ena eller den andra ska gå efter vad du tycker och vad du känner det är inte kärlek!

Det är ngt jag inte kan sätta ord på.

Jag erkänner att jag är väldigt bestämd i mina åsikter och vart saker å ting tex ska vara, men det innebär ju inte att jag inte lyssnar på vad min respektive tycker & känner.

Mattias brukar säga- Bestäm du, då brukar jag svara att varför kan inte du ? Jag får till 95% av gångerna då höra att - -Det blir alltid bra det du gör. Men visst ibland så blir det inte bra och då innebär det att vi får göra om och göra rätt *S*

Brukar skylla på att jag inte tänkte rätt den första gången ...

Jag kan tycka att det ska finnas lite av allt i ett äktenskap eller partnerskap, salt , peppar, socker, hetta och ngt surt.

det gör att alla smakerna finns där, vissa dagar lite mer av det ena och andra dagar lite mer av det andra.

Men kryddorna ska variera, man får inte fastna på bara en smak. Glöm inte att blanda lite varje dag!

Men nyckeln till kärlek tror jag är Respekt!

Respekterar inte du din partner eller din partner dig så är det inte ett förhållande som kommer att göra ngn av er lycklig!

För respekterar du inte andra hur kan du då begära att de ska respektera dig?

Kan förflyta fort när man har kul & likasinnat sällskap.

Mannen är ledig men jag har spenderat min dag i Ö-bo.

Har myst, pratat, skrattat och pratat mkt mer....

Tack Malin & Bengan för en super trevlig dag =)

I verkliga livet kan vara svårt att bibehålla en lögn levande, för det kommer att komma en tid då dethoppar upp och biter en i röven.

Men att sitta och kanske måla upps sig och tumma på sanningen på nätet är ju mkt enklare.

Min fråga är varför, varför vill man beskriva sig bättre eller mer intressant än vad man egentligen är?

Jag är som person ganska tråkig, inget intressant händer i mitt liv, men innebär det att jag ska hitta på?

Jag lever runt mina barn, min man & hundar & mina vänner, varken mer eller mindre. Men gör det mig mindre intressant?

Jag vet inte, för att även om mit liv är för mig tråkigt så kan det ju vara intressant för ngn annan, att för ngn annan läsa om min vardag eller mina inlägg om pälsvård, att bara få låta ögonen vandra över en text som inte har ngt större innehåll..

Jag skriver ju inte blogg för att "måla" mig stor... Utan bara för att få vädra, fundera, bara "spy" ur mig när jag tycker ngt är fel, när ngn felbehandlar ,när det inte respekteras, men jag ser ingen idé att ljuga om det. Jag är den jag är och så får man ta mig =)

Men visst jag kan ändå på ngt vis förstå att det finns personer som vill göra så, de vill vara omtyckt eller ha ett mer interessant liv, och varför då inte måla upp en sådan bild på "nätet"

Jag tycker på ngt sätt synd om dessa personer, för att blogga eller bara skriva så behöver du inte vara Hipp eller hyper, var bara dig själv!

En liten vit lögn har vi ju alla delat ut, men att ljuga om sitt liv eller om upplevelser, det för mig är inte riktigt rätt.

För jag tror, men det är just vad jag tror, är att om du ljuger tillräckligt mkt så blir det din sanning, vilket gör att du så småning om målar in dig i ett hörn och där blir du stående.

För hur man än vrider & vänder på en lögn så kommer den att upptäckas.

Oavsett om det är i verkliga livet eller på "nätet"

Men varför vill man ljuga sig bättre, är det för att man själv inte är nöjd med det livet man har? Eller är det för att man ångrar sina tidigare val?

Finns det ngn som kan svara på den frågan?!?  Jag vet att det är ett stort garn nystan att nysta upp men jag är genuint intresserad!

Att leva med enbart lögner är för mig ofattbart, men frågan är om man skulle märka av det om man går in i ett förhållande som redan består av det?

Men det är ju oxå egentligen sorgligt. Att det finns människor som behöver det här för att få vardagen att fungera, den sortens bekräftelse för att få livet att snurra. Ja jag lider med dessa personer på ngt skruvat vis. För vad händer när lögnerna ifråga sätts? När de tas fram i ljuset?

När den lilla vita lögnen blir så stor att du inte kan stoppa den?!?

Många säger att det alltid är ngn annans fel,

- För mitt liv är baserat på ärlighet, andra snackar mera skit och många tar det i sin tur som sanning..

Jag har bara gått 3 årig linje, Barn & Fritid med inriktning på Barn med behov av särskillt stöd.

Dålig betyg i matte och toppen i engelska, men ett bra snitt betyg.

Ingen vidar utb när det gäller skola, men det är jag, Ingen universitet gradering eller högskole utb.

Inga andra utbildningar heller för den delen, men vad gör det? Innebär det att jag måste hitta på vad jag är skolad till?? 

Så mitt tipps, håll dig till saningen för jag kan som sagt nästan garantera dig att lögnen kommer att hoppa upp och bita dig vid ngt tillfälle i livet.

Igår på ringträningen i Gävle fick jag frågan när mitt intresse för hundar startade..

Ja ett intresse har jag väl alltid haft men det har ju som sagt vuxit sig starkare med åren, även då växlat i från Greyhound racing till Utställning.

Så vart ska man börja? Ifrån början kanske?

Familjens första hund som jag kommer ihåg var en liten Papillon med namnet Gillbert, jag har väl inte det klaraste minnet av han men det jag kommer i håg var att han gärna kissade i skorna när vi hade främmande. Och att han var väldigt vaktig när det kom att gälla mig gentemot andra.

                                                  



                                       lånad bild

Våran nästa hund vart en Whippet, en tigrerad tik som kallades Malou- Goatwool´s Malou  uppfödare var Maud Ekström.

Jag var runt 5-6 när Malou flyttade in.

Hur vi kom i kontakt med vinthundar och kennel GW var igenom min stora syster som då födde upp Afgahner och hade köpt sin första afghan ifrån samma kennel så på så vis så ramlade vi in på vinthundar & rundbana.

Vår andra & tredje hund kom även de ifrån kennel GW, hund 2 var även det en whippet, Quiken- GW kennel Quick, sedan kom det in en greyhound, då våran första, Drumlan- GW Drumlan.

Hon bröt dock benet i tidig ålder efter att ha hoppat ned ifrån sängen och landat oturligt, men hon fick sin licens och tävlade några race.

Sedan ramlade det in två syskon i familjen, Snoppan & Essie, Essi var inte våran men hon rymde så ofta hon kunde och sprang över Bålsta centrum hem till oss, de gånger hon var hemma hos sin matte, men hon var så ofta hemma hos oss att jag räkade henne som en i flocken.för att ta sig hem till oss och våran flock.

GW Edelweiss aka Snoppan & GW Estrella aka Essie.

Quicken flyttade tillbaka till kennel GW då hon skulle gå i avel & Malou var kvar hos oss men var inte direkt ngn stjärna på hundkappbanan då hon inte kunde springa "rent", hon tyckte alldeles för mkt om att titta på hunden bredvid vilket inte är tillåtet!

Snoppan drog oturligt på sig cousring och kom aldrig tillbax efter det vilket gjorde att hon fick gå vidare till hundhimlen tidigt. Ingen av syskonen gjorde ngt på banan, Essie drog tidigt en bakmuskel pga okunskap när det gällde träning.

Men vi är ju alla nybörjare i början och som sagt att springa tvärs över centrum kanske inte bidrog till det bästa i muskelväg.

Efter att Snoppan försvann så tog vi in en hanhund, det var pappas, Ragge aka Headhunters Tiger Rag =)

Inte heller ngn stjärna på banan men vi var väl inte den mest aktiva familjen inom hundkapp just då, utan det var mer av en familjesport och vi tyckte att det var roligt.

Vi bodde i Husvagn nästan varje helg =)

Sedan tickade det in lite olika efter att mamma & pappa separerat, mamma & jag fortsatte med hundkapp medans pappa lade det på hyllan.

Nästa hund som kom in i familjen var Appis- Rarity´s Proud Ape, en kille med väldigt bestämda åsikter vilket gjorde att han aldrig kom ut på banan, boxen var ett ställe han vägrade infinna sig i och att springa med andra hundar var inte heller hans grej.

Men här tar mitt intresse en vändning, jag får min alldeles egna hund, Poppis, en liten whippet tik med ståndöron- Exlegio Exlegio var hennes fullständiga namn, ingen stjärna hon heller men min alldeles egna och så kul jag har haft med denna lilla tjej, hon var med mig överallt, utan koppel =)

HonKom på vissel inkallning om det nu finns ngt som heter så =)

Då Poppis inte var mkt att tävla med utan var mer den slöa hunden som de andra ville ha med i licensloppen då det alltid fanns en hund att springa förbi, en som alltid kom sist. Men vad gjorde det hon var min och jag älskade henne över allt annat!

Nu  var det dags att uppgradera,  jag fick nu en greyhound, en kille som kom att kallas Max- Rarity´s Track Ambition, där väktes mitt tävlings intresse på allvar och jag kämpade på för att få han i elit klass.

På den tiden så räknades det poäng i licensböckerna, 40p var det bästa och minus ja det säger sig själv ;)

Distanserna var nästan som idag 300m 500m 700m ( för att göra det enkelt)

Max tränade jag upp på kortdistans (300m) jag var nu 14år, och ja jag fick upp han i 40p på kortdistans, ganska bra jobbat om jag får säga det själv, för jag gjorde det faktiskt själv!

Kommer faktiskt i håg ett vad som jag fick,

-Att om jag fick upp han i 40p så skulle jag få 1000:-, och det fick jag och 1000:- fick jag!

Sedan trillade det in en liten svart greyhound hane vid namn Simpson- Headhundters Handsome Man, en kille som inte fick visa vad han kunde pga för kort urinrör och annat trassel.

Ja sedan snurrade det vidare, jag flyttade och hundar flyttades och nya flyttade in, inte mkt jag hade att säga till om vid 15 års ålder och i den sittsen jag då hamnade i men det är en helt annan historia.

Vid 18års ålder flyttade jag till eget och det är vid det här tidpunkten som jag verkligen tog tag i hundkappen med större intresse, Lilla Ina flyttade in ( Quliqa´s Tanamera Q) och vänskaps band knöts och även min utveckling.

Men det tar jag vid nästa tillfälle då det blir mkt för er att läsa & för mig att skriva =)

Lilla Ina Pina På, Pina På vart även vårat tävlings namn senare.

Ja jag vet att jag för ett tag sedan skrev om att äta tabletter, då menar jag i  medicinskt syfte.

Men jag blir lika förundrar varje gång som jag ska fylla på föråden med panodil.

Fick ju en lista på sjukhuset med tabletter som ökar blödningsrisken, vilket då leder  till min nästa fundering.

Varför ska det finnas så många sorter, av bara "vanliga" smärtlindrings tabletter?

Några av dem klassas ju även som beroende framkallande?

Och då undrar jag ju varför de får säljas i våran daglivaru handel?

Nu är det väl på tapeten att de ska tas bort, alvedon, panodil & några andra men inte den som för mig är "valigast" Treo, den är högt klassad för beroendeframkallande, hur kan det då komma sig att den får säljas "öppet", men det är ju lika så med dagens nässpray, den gör oss oxå beroende....

Jag har verkligen ingen koll på alla dessa tabletter som idag finns på hyllan på apoteket.

Panodil till oss vuxna och flytande alvedon till barnen, ja så har det varit här hemma =)

Det här är säkert ngt man kan läsa om i oändlighet och även så diskutera.

Jag har ju sett beroende i olika former, tablett form & alkohol form, i mitt liv, men jag har aldrig förstått det här med att tala om hur mkt och vilka tabletter man äter idag...

Är det för att man vill ha ett medberoende eller är det av sympati?

Varför vill man "skylta" med detta? Jag är oerhört glad & tacksam över att bara behöva äta panodil vid mens & huvudvärk.

Men jag vet även de som måste äta starkare tabletter för att äns ta sig upp ur sängen på morgonen.. 

Sedan har vi de som sprider vitt & brett om vad & hur många tabletter de äter, hur ont de har, för mig blir det lite att de bara vill bre på,tycka synd om, inte riktigt håller sig till saningen , Jag säger inte att de inte har ont, men jag tror att det är dessa personer som oftast går till överdrift och har ett större behov av tabletterna i sig..

För de som inte har beroendet av medc,utan tar en tablett vid behov, fast de har starkare medc att ta till. 

De jobbar på, biter, gråter och svär över sin oförmåga att göra vad de vill när kroppen säger stopp, men de säger inget till sin omgivning!

Hur kommer det sig att det skiljer så mkt?

Nu säger inte jag att man inte behöver dessa mediciner, men jag tycker att i vissa fall så är det för många tabletter , de nästan motverkar varandra.

Är det lätt att få värktabletter utskriven idag?

-Jag vet inte...

Är läkarna lätt övertalad?

-Det hoppas jag verkligen inte!

Är det bara att läsa på om en viss tablett och sedan lägga in det i samtalet med läkaren och sedan övertala denne?

-Jag vet inte...Hoppas verkligen inte...

För om det nu idag skulle vara lätt att övertala och få den tabletten man googlat om , hur kommer det då att c ut i framtiden?

Kommer beroendet av receptbelagd medc att öka eller kommer den att bli mer strikt och svårare att få?

För en narkotika baserad medicin ( morfin tex)är ju precis lika "farlig" och beroende framkallande som heroin, och alla de andra drogerna som finns på "gatan"...Och det finns ju även de preparat som inte är receptbellagda som är beroende framkallande...

Ja det tåls att tänka på!!

Funderingar som snurrar nu när det kanske blir så att jag själv måste äta ngt mer än bara panodil & vitamin tabltter..

Ja nu börjar det närma sig... Närma sig ett kaklat kök =)

Ska bli så skönt att bli av med den grymt fula & äckliga plastmattan som sitter där idag!

Så på onsdag så ska spisen dras fram och skuras bakom, vill ju inte att hantverkarna ska behöva sitta i matflott, för oavsett hur ofta man städar bakom spisen så finns det alltid där...

Har lovat syster att sätta upp en webbkamera om hantisarna är ngt att vila ögonen på ;) Jag menar vem vill inte vila ögonen på en vältränad karl??

Titta får man göra! C men inte röra!!

Vad händer annars den här veckan? Nja inte mkt , ringträning måndag - tisdag, tredje passet av 5.

Det är så roligt att träffa alla dessa människor! Jag har fått så mkt bra feedback, så jag tar faktiskt och klappar mig själv på axeln, för att vara ny i vänstervarvs världen och få beröm av de som faktiskt har hållit på ett tag gör att man blir glad.

Funderingen på att utbilda mig vidare växer sig allt starkare, to.m möjligheten att lägga själva ställandet på hyllan även om det inte har varit så mkt av just den varan för min del, men att utvecklas i allt runt om kring själva ställandet, att kanske gå ett steg till, det finns så mkt att lära.

Utvecklas vill vi ju alla, oavsett om det handlar om jobb eller hobby.

Att vilja gå framåt , inte att sträva bakåt. Nutid inte dåtid.