Hund i varm bil

Går det bra, men det är ju inte ofta men så ibland händer det =)

Jag brukar skoja och säga att jag är född med en rostig spik i munnen ist för en guldsked, men jag tror nog ändå att jag har ngt mitt emellan spiken och skeden.

Ibland så tycker man att allt går emot en , men gör det i själva verket de, eller är det bara en känsla vi får när vi inte kan styra händelsen i sig?

Kan det även vara så att vi ibland sätter oss i situationerdär vi någon stanns vet att utgången inte kommer att bli som vi vill ,men vi testar och hoppas att utgången ska gå våran väg..

Jag måste nog säga ändå att jag har haft tur i mitt liv.

Kärlek, barn , vänner och en bra ekonomi och i stora drag en bra hälsa.

Jobben har varit många då jag har tagit många vikariat och sommar jobb men det finns även en del fasta jobb där jag har haft turen att trivas och har utvecklats.

Jag har haft tur i kärlek vilket ibland inte är det lättaste, det är inte alla som träffar just den som de ska spendera sitt liv med.

Jag och Mattias är nu inne på vårat 9:e år som gifta och jag måste säga att jag är lika kär i dag som i början på vårat förhållande kanske mer beroende av han, men visst det var både upp & ner i början.

Jag har 2 barn som jag älskar över allt annat, jag skulle gå igenom eld och vatten för dem, och jag vet att mina känslor för dem är besvarad.

Men hur är det nu? Ska man nöja sig med det här?

För mig Ja! Jag är lycklig och nöjd med mitt liv, jag har valt den väg jag vill gå och fortsätter mitt liv på den, men är det i våran natur att vilja ha mer, bättre?

Ja för många så är det nog så, att alltid vilja sträva högre, att aldrig nöja sig med det liv och den platå de står på idag.

Är det verkligen så vi människor fungerar? Att aldrig vara nöjd?

Är det tex bara pengar som kan få oss att må riktigt bra? Är det bara pengar som gör oss lycklig?

Vi har inget överskott med pengar men vi klarar oss på det vi har , behöver vi då mer? Nej egentligen inte men inte säger man nej när det är tex dags för ett lönesamtal eller en liten vinst på lotto.

Men lever jag mitt liv för bara pengar? Nej inte jag.

För visst finns det väl alltid de som har det värre, nu menar jag inte i andra länder utan innom Sveriges gränser, vi kanske skulle ta oss en funderare, nöja oss med det vi redan har.

Om vi gjorde just det så kanske vi skulle bli nöjdare med tillvaron.

Att kanske vara nöjd över det lilla om man nu ser det så =)

Tänkvärt!

Läste detta på fb och tycker att det är ngt att dela vidare, ngt för alla att tänka på!

Vid 2 års ålder blir en liten tjej fasthållen och pussad på av en kille på lekplatsen: "Åh, vad gulligt, ett framtida kärlekspar!" säger de vuxna.

Vid 5 års ålder kastar ett gäng pojkar sand på flickan i sandlådan. "Ojdå, men gå därifrån bara! Det var inte så farligt, de gör nog så för att de gillar dig! Killar är ju killar..." säger de vuxna.

Vid 10 års ålder slutar hon och de andra tjejerna spela biljard på fritids för att några killar kommenterar deras rumpor och petar dem med biljardköer i baken när de spelar. "Ojdå, jamen de är säkert bara lite kära i er, gå därifrån om ni tycker det är jobbigt, ni vet, killar är ju killar!" säger de vuxna, första gången tjejerna klagar. Flickan och två tjejer gav inte upp på en gång - de tyckte ju i allafall att det var roligt att spela!! - utan valde att gå tillbaka till biljardbordet nästa gång det var framme. Samma sak händer och den vuxne säger "men jag sa ju att ni skulle gå därifrån om det var jobbigt, nu provocerar ni ju killarna istället!". Flickan spelar inte biljard mer...

Vid 15 års ålder blir hon upptryckt mot skåpen i skolan av två killar och blir tafsad på både innan och utanför tröjan. "Jaha, oj, men sa du något innan som fick dem att göra det? Killar är ju killar, de har så mycket hormoner i den här åldern så det krävs bara lite för en sån här grej! Hur kunde de komma åt innanför tröjan förresten?" Säger de vuxna.

Vid 20 års ålder blir hon inlåst på toa och våldtagen av en kompis på en fest. En kompis hon gick tillsammans med till festen, och som har druckit mer alkohol än hon.

Tror ni hon ens vågar anmäla? Orkar hon gå igenom en process där hon blir ifrågasatt för varför hon gick med förövaren till festen, nogsamt förhörd vad hon hade på sig för kläder, hur mycket hon druckit, hur tydligt hon sagt nej, hur mycket motstånd hon gjort...

Eller gav hon upp redan när hon var 10 år?

Det är såna här saker, såna här mönster, såna här normer vi måste SE! Och vi måste agera. Annars sviker vi inte bara alla de tjejer som får lära sig att det är helt OK att kärlek innefattar slag, tvång och våld, att det är de som bär skulden om de ger "fel" signaler, eller tar plats. Utan också alla killar som vi genom vårt agerande, vårt OK:ande - "Asch, killar är killar" - faktiskt LÄR dem att bete sig såhär.
Det är att svika dem totalt.

Jag fick för ett tag sedan en fråga ang hundkapplöpning och om det är svårt att träna just en greyhound.

Mitt svar blev- Nej det är det inte, inte svårare än vad det är att träna ngn annan hund i elit nivå, men det krävs engagemang & tid!

Det är ju mer än vardags träningom man vill upp i de högre klasserna och det är svårt att vara ensam att träna en hund, i det här fallet en kapplöpnings greyhound.

Det är bra om man är 2 eller iaf kan ta hjälp av ngn, mkt kan man göra själv i sin träning, cykel, långpromenader, lössläpp i skogen, simmning, ja sådan som man kanske gör dagligen annars i att aktivera sin hund.

För vist kan du som sagt träna mkt själv men vill du ha din hund i en högre klass så är hjälp ett måste!

För jag resonerar så här:

Hunden blir inte bättre än den träningen den får!

Men självklart så hänger det inte bara på träningen, du har linjer, miljö & foder som spelar en stor roll.

Men alla hundar med bra förutsättningar har det som krävs att bli en bra och framgångsrik tävlings hund.

Jag skulle kunna skriva i oändlighet ang träning i just det här fallet, för att träna en greyhound för att sedan få c resultatet är enormt kul! Det blir lite som att få ett kvitto på det man gjort.

Idag finns det 3 olika distanser, ca 300m 500m & 700m

På kort distans så gäller det att ha en start snabb hund, vid ett lopp på 500m så bör din hunda ha en bra grund tränin ( vilket gäller alla distanser) men den bör orka, detta gäller även 700m, där krävs det ork och mkt konditions träning!

Som sagt man kan skriva och förklara i oändlighet =)

Så varför slutade jag?

Jo av flera olika anledningar: Jobb, familj och ett bristande intresse.

För kan jag inte träna mina hundar till 110% så ser jag ingen anledning till att fortsätta.

För att ligga i en lågklass och "traggla" är inte ett kvitto jag vill ha, oavsett hur roligt det än må vara =)