Ja det är nog väldigt nära hur jag känner just nu!

Det är nog väldigt svårt för någon att förstå som inte känt så att veta riktigt hur illa det är.

Man kan inte riktigt förklara , utan det bara låser sig känslomässigt.

Jag har aldrig haft en sådan känsla förut, utan blev bekant med den efter min cancer operation. Men inte direkt efter utan det tog tre månader innan det på något vis slog mig, jag blev bara sittandes med tårarna rinnandes och en ständig panik känsla. Det är riktigt svårt att förklara, men den är tuff och så vill jag aldrig må igen!

Jag hade ju turen att träffa en helt underbar sjuksköterska som såg till att jag fick hjälp samma dag som jag ringde in, där fick jag sedan träffa en överläkare som satte ord och känslor på allt jag inte kunde, han  gav mig tabletter för sömn och även för måendet, inget man vill erkänna men det var verkligen ett måste.

Dessa tabletter äter jag inte idag och har inte ätit på 8 månader, jag har klarat mig så bra utan.

Nu undrar ni säkert vart jag vill komma? Knappt jag vet det själv, men känner att jag måste få ventilera, få ur mig känslor som jag inte kan ge uttryck på till delar runt mig.

Jo känslan är till baka och jag har så svårt att förklara för de i min omgivning hur jag verkligen känner, min man och syster förstår precis, men det finns ju fler i omgivningen, men jag förstår dem samtidigt.

Har man aldrig mått så eller ens haft den känslan över maktlöshet över sitt mående så är det väldigt svårt att förstå.

Att må dåligt ja det har vi nog alla gjort vid något till fälle i våra liv, men det här är "större" än så.

det är jätte svårt att förklara, men man kan inte sluta vara ledsen, man rår inte på sina känslor eller tankar.

Det handlar inte om att få andra att tycka synd om en, eller måla upp att man mår dåligt utan det är en känsla som gör att man inte fungerar =´(

Jag är livrädd att jag ska "slå" hårdare i backen den här gången, men vet inte hur jag ska göra för att förklara detta utan att låta gnällig...

Jag ler och säger att allt är bra, men när jag i själva verket bara vill grina, så fort någon säger ngt eller tittar på mig så är tårarna nära..

Jag vill verkligen inte må så här, jag vill att min glädje ska vara äkta! Jag vill inte behöva tvinga mig själv ur sängen varje morgon, men det är precis det jag gör...

Jag vet vad jag borde göra men jag gör precis som fösrta gången, jag biter i hop och trampar vidare  och hoppas att det ska gå över.

Det som gör mig mest ledsen är att jag den här gången har fått dessa känslor över något litet, något som inte alls räknas, inte alls som förra gången, utan en liten förändring som har gjort att min mentala hälsa har tagit en djupdykning...

Jag vet nu att jag ska träffa denna läkare måndagen den 6/3 inför kommande operation, och funderar allvarligt på att prata med han då, men jag vet vad han kommer att säga, jag vet att han kommer att titta på mig och säga sluta var så stark, sluta med dina måsten.

Men det är svårt, jag är ju den jag är och har varit de senaste 39 åren, det är ju inget man ändrar bara så där oavsett om man vill eller inte!

Men tro mig jag har försökt och till viss del så har jag ändrat mig, men det är ju inget man bara gör.

För sen är det ju lite så att när man sedan mår bättre så faller man gärna tillbaks i gamla spår, vilket jag måste erkänna att jag har gjort.

Jag trivs ju med att vara den jag är, men inte just nu.

Känslan att vara otillräklig är överväldigande...

Paniken jag känner är skrämmande! Den har ett grepp som jag inte kan bli av med...

Vet inte vad jag ska göra.... Gråter, sover, försöker att sköta mina vardagliga sysslor så att ingen ska se, ingen ska se hur nära kanten jag verkligen är, kanten som närmarsig över en sådan liten sak, men som för mig just nu är gigantisk och något jag inte kan styra över :´(

Men släpp det har jag fått höra, inget att göra, det går snart över.. Häng inte upp dig på det, det är ingen skillnad...

Dessa ord är för någon så enkla, så lätta att ta till sig, men inte just nu, det är låst, men så svårt att förklara...

Empati för något man inte vet ngt om är svårt och det finns nog ingen som mår som jag som skulle begära ngt annat.

Men min känsla är verklig, den är inte på hittad, om jag hade kunna komma över den så hade jag gjort det, Jag lovar!

Men jag är fast, fast i en spiral på väg nedåt....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

              Under detta mäktiga tifo stod vi när MFF möte Hammarby i Cup finalen 2022 på Tele 2 Arena. Det blev varmt kan bara tilläggas.       Mäktigt Skåne tifo!           ...

Innebar för min del utökade arbetsuppgifter. Jag som inte flugit allt för många gånger i mitt liv fick en hel del resande under bältet i slutet av 2022.   Kiruna*3 Lycksele*2 Kalix*1   Jag har stötat och varit med och byggt upp 2 nya bu...

I måndags kom de glada nyheterna -Dottern blir uppflyttad till Dam Juniorerna (F19) , tjejen som går all in när det kommer till att spela och att titta på sporten, hon som aldrig säger nej till en xtra träning eller en xtra match, hon som alltid stä...

beslut är oftast just det, tuffa! Men så också de som är rätt just där och då. Jag har nu i några år velat fram och tillbaks om huruvida vi ska skaffa en hund till eller om jag ska låta hunderiet rinna ut i sanden.   Jag älskar att ha hund och ...

Ja det är vad dottern fyller idag... Jag menar 15 år.... Satan vad tiden går fort! Men jag älskar verkligen att se båda mina barn växa och utvecklas, se dem ta steg för steg i sin utveckling och sin självinsikt.   Grattis älskade unge!     ...