kontra hundkappen.

Ja det är ju två helt skilda hobbys, men jag älskar dem båda.

Men , ja det kommer ett men... 

Men det är mer rättvist inom hundkappen, hur menar jag nu?

Jo vill jag vinna och ha en hund i topp klasserna så måste jag träna min hund, jag kan inte tro att jag tränar min hund till topp kvalite genom att bara gå runt huset, det krävs mycket mer än så!

Jag kan inte skylla på någon annan om det inte går bra.

Visst är det så att avel, mat och tränarens förutsättningar spelar en stor roll, men när det kommer till själva tävlandet så har man som tränare och ägare kvittot på hur man har "skött" sig.

För jag resonerar att alla hundar kan ligga i klass 1, men sedan har vi det genetiska som gör att andra kanske har snabbare tider i sig.

Jag läste i ett inlägg på Facebook där hundkappen så som många andra sporter håller på att tunnas ut.

Många skyller på att pris summorna är för låga och andra på att det är för dyrt.

Ja jag som har tävlat i båda världarna, den ena där vi tävlade för 150:- i graderade lopp på söndagen för att sedan se Svenska Spel kliva in och lägga ut 50 000 för vinst i Derbyt.

Vilket gjorde att det dök upp många nya ansikten inom hundkappen vilket var jätte roligt! Men sammanhållningen inom sporten försvann och de " gamla" uvarna lämnade sporten och de nya lämnades för att föra sporten vidare. Hjärtat tappades och penning hungriga styrde upp, vilket gjorde att själen försvann..

De små lokala banorna försvann allt mer och det läggs upp idéer om att det bara ska tävlas på de stora banorna vilket idag bara är två.

Man pratar om skade risk och läng, ja ursäkterna är många då man inte tycker att det är lokalbanorna levererar det man idag vill ha.

Vilket jag tror är pris pengar...

Men min mot fråga och mot resonemang till detta..

Hur kommer det sig att vi kunde tävlade mer "förr" , 2 lopp om helgen, semi & final, eller semi och graderat, hur kom det sig att vi hade mindre skador då? 

Kanske är det så att man bör se över aveln?

Börjar hundarna bli för stora?

För tunga? 

De ska ju ändå upp i en hastighet på närmare 70km, så man fåår nog passa sig när det kommer till storlek, jag har sett hur Whippeten ( iag inom hundkappen) ser ut som min lilla greyhound tik Ina gjorde då när jag var aktiv, vilket för mig är alldeles för stort för en Whippet!

Ina ( Quliqas Tanamera Q) vägde hela 22kg och var en lite räka på banan, men hon gjorde det hon skulle och jag erkänner att min träning inte var den bästa just då.

Rundare och mindre banor är för mig det som innebär mindre belastning i första kurvan där det oftast händer ngt.

En längre bana med långa startrakor innebär större skade risk.

Jag säger inte att det var bättre förr, men man kanske ska hitta en mellan väg, en väg där det gamla möter det nya, där man kan locka fler familjer att plocka upp denna underbara familje hobby. 

Inom utställnings världen så är det svårare!

Här ser jag många vägar till förbättring ngt som SKK verkligen skulle behöva ta tag i.

Vill vi att sporten ska överleva så bör man nog tänka om lite.

Jag som fortfarande ser mig som relativt ny, känner att jag ibland undrar över varför jag fortsätter.

Svaret är enkelt!

Jag älskar mina hundar och tycker om gemenskapen det ger runt ringen.

Men visst är det svårt att ta sig vidare, jag ser många valpköpare som ger upp efter första eller andra försöket i ringen, jag har hört kommentarer säker både en eller två gånger säga, jaha, denne är här, då vet man vem som vinner.

Det har inte med avundsjuka att göra utan mer åt att det inte spelar ngn större roll vad den personen håller i snöret,

Visst handlar det om träning även när det kommer till utställning! För det krävs det!!

Hunden måste kunna stå och bli hanterad, men ibland så är det faktiskt inte den vackraste hunden som vinner.

Utan det är vem som håller i snöret =(

Jag vet att i de flesta fall så är det personer som har hållit på i många år och kommit sig att få ett namn, men det är även många som gått vidare och utbildat sig till domare. Redan här måste det ske en förändring!

Om du som uppfödare och utställare tar beslutet att utbilda dig till domare så kanske man inte ska kunna döma sin egen ras, även om det är den man kan "kan" och brinner för. 

Varför inte det kan man ju undra! Jo för i den gruppen så känner du med stor sannolikhet "allt" & alla och det kan bli svårt att döma sakligt.

Nä absolut inte tänker nog en del nu, men med handen på hjärtat?!?

Kan man verkligen det?

Om man nu tar beslutet, så kanske det är en idé, att man inte ska få utbilda sig inom den egna rasen, inte ens i gruppen, för att just komma ifrån det som lätt kan bli en sk "snöres" bedömning.

Eller om man får "ta" examen i sin egen ras, kanske man inte får döma den i sitt eget land?!

Att de svenska bara får döma "sin" ras i andra länder.

Och när deras hundar anmäls till en utställning, så ska de visas av en handler!

En examinerad domare får inte visa sin eller ngn annans hund i ringen, för att just undkomma sina kollegor =)

Jag vet ju att man som domare träffas ofta och att man lär känna varandra, det är ju en självklarhet!

Ni träffas ju en hel del under utställnings året! Ni äter middagar i hop efter en hel dag i ringen och byter erfarenheter med varandra. 

Men när man tittar i final ringen så är det oftast alltid samma personer vi ser där, är det för att de har den bästa hunden inom rasen?

Eller är det för att det är ett känt ansikte?

Ja det är nog en fråga vi kan diskutera ofta och länge.

jag några förändringar är nog inte en sådan dum idé, för vi vill ju att sporten ska växa och hålla i sig, både när det kommer till hundutställning och hundkapplöpning!