Ja idag är det fars dag, den dagen då vi barn ska göra ngt extra för våra fäder =)

Här hemma firade vi Mattias med god mat och en xtra kram =)

Min pappa fick i år bara ett telefonsamtal och en uppdateringar kring Antons moppe då han är med vid inköpen av de nya delarna.

Utöver det så är det en helt vanlig Söndag.

Här har vi storstädat och bytt gardiner, på nedre botten iaf, jag ska ta den övre ngn annan dag.

Vad har hänt annars då?

Melody började på bandy skola i går, hon har som sagt lagt piruett skridskorna på hyllan för att byta dem emot ett par bandy skridskor =)

De hade inte hunnit få speltröjorna än men klubba fanns det. Jag är ju inte så hemma på det här än så det är tur att bästa kompisens pappa var på plats, han såg till att klubban blev tejpad på rätt sätt.

På eftermiddagen så var det dags att titta på Saik i Göransson Arena då de mötte Vetlanda, det slutade med seger för Stålmännen 12-2.

Melody har fått ärva Antons Saik match tröja, hon önskar sig en egen med nr 95 på ryggen, för just nu så har hon nr 21 vilket är Christoffer Edlunds nummer men hon vill ju som Anton ha Eric Petterssons nr ( 95).

Vi har sagt att vem vet vad tomten kommer med ;)

Hon börjar få mer och mer koll på vilken spelare som har vilket nr, Anton han har ju stenkoll men han har ju varit insatt en aningen längre, en annan har ju noll koll, eller ja ngn siffra kan jag men inte är det många.

Jag blir så full i skratt när jag kommer på fröken med att sjunga hejar ramsorna vid datorn, i badet eller framför tv´n.

Roligast är när hon sitter i badet och man hör Forza Viken, in med bollen, hej hej hej...

Vilket tydligen ska sjungas när det är dags för Saik att lägga en hörna...

Eller när hon återberättar ngt ifrån matchen som jag faktiskt också tittar på, men klan ju ha missat just denna händelse *s*

                                              Jag & Pappa                    Barnen & Morfar 

Ja en förändring är ju oftast inte fel, men det beror väl kanske lite på vad och hur man förändras eller kanske vem man gör förändringen för!

Jag tycker inte att man ska göra en förändring för ngn annan än en själv! Man ska inte låtsas vara ngn man inte är, det kommer att göra mer skada än nytta i slutändan.

Vi kan ju förändras både fysiskt och psykiskt, men att förändras psykiskt krävs en hel del arbete och hjälp.

Att vi förändras med åren är en prosess vi alla genomgår, ibland till det bättre, ibland till det sämre, men det är ngt vi alla gör!

Vi förändras i ett förhållande och i arbetslivet iochmed åren, sedan hur vi tillhandahavar den förändringen , ja det är ju upp till var och en =)

Jag har själv förändrats genom åren, en del saker har gjort mig starkare, andra har gjort mig mer förstående.

Andra har brutit ner mig totalt.

Jag har även förändrats fysiskt, jag har gått upp massor i vikt, och det är ngt jag gärna skulle vilja ändra på, men orken och motivationen saknas och utan dessa två så får det vänta.

För att gå ner i vikt krävs en del och den delen har jag inte i dags läget, men vem vet , kanske motivationen hittas och orken att göra ngt åt situationen kommer fram ;)

Men hur är det med förändingar inom psyket? Är det ngt man kan göra bara så där?

Näe det tror jag inte!

Jag tror att det behövs mkt för att bryta den röda tråden som vi följer omedvetet.

Det tar år av professionell hjälp för att bryta en tråd som man har gått efter , och börja på ny tråd. Det krävs mer än att bara säga att man förändrats, det krävs , vad jag tror och har sett, hjälp ifrån yrkespersoner, inte bara ja och nej sägande människor i ens omgivning.

Att bryta ett mönster är svårt, inget man gör bara över en natt eller ett par veckor det krävs år av professionell hjälp och stöd!

Det är ju en enorm skillnad på att säga att man har förändrats och att verkligen visa att man har gjort den förändringen.

För hur mkt man än säger att man har förändrats så är det ju ändå ens handling som verkligen bevisar om man verkligen har lyckats!

För hur ofta har man inte fått höra

- Jag har förändrats, jag är inte samma person som jag var då?!?!

Allt för ofta skulle jag nog vilja säga, men varför vill man så gärna låta andra tro att man genomgått en förändring när man med handen på hjärtat vet att man fortfarande trampar i samma spår?

Ja det kan nog ingen svara på.

En förändring kräver stort mod och en stabil grund.

Men vill vi verkligen förändras? Är det inte så att det är bekvämt att "harva" på i samma spår, att fortsätta leva som vi alltid har gjort?

Jo lite så är det nog, jag trivs med den jag är idag, jag tycker om mina förändringar, men jag vet oxå att det finns de som inte ycker om den jag är. Men kan vi/ ska vi verkligen göra andra nöjda, är det så vi vill leva?

Att leva efter hur andra tycker att vi ska leva vårat eget liv??

Med att göra andra nöjda? Att låta andra styra oss??

Men om man nu vill göra en förändring, då kanske man ska fråga sig varför, Varför vill jag ändras?

Är det för att jag mår bra eller är det för jag mår dåligt?

Är det för att vinna eller förlora ngt eller ngn?

Varför??? När du har svaret på de frågorna så sök professionell hjälp, för utan den hjälpen så kan jag nästan garantera dig att du kommer att misslyckas!

Oavsett om du nu sitter och säger, att Jag kan förändras utan hjälp, jag har mina vänner eller jag har min familj, du kommer att behöva ngn utomstående, ngn som faktiskt kan och vet hur man ska göra för att komma framåt, utan att trilla bakåt!

Så om du verkligen vill förändras, var inte rädd för att be om hjälp, var inte rädd för den du kommer att bli, för har du tagit beslutet så är det dig det ligger på, inte ngn annan!

Stå på dig, var stark, men tänk på att bitar av dig kommer att plockas bort bara för att kanske ersättas men en annan bit, eller kommer att saknas för evigt.

Men finns viljan så finns även sättet!