Ja det är ngt som jag har varit ett tag nu, det är ngt som jag inte har varit i mer än sammanhängande till graviditeter.

Men varför har jag varit sjukskriven nu ? Ja det undrar jag med, jag kan inte riktigt förklara vad som hände , men två månader efter op så trillade polletten ner, att jag undkom en sjukdom som faktiskt är väldigt allvarlig.

Att om jag inte gått på den kontrollen som vi kvinnor blir kallad till vart tredje år så hade detta inte upptäckts i tid..

Jag hade trampat på och det hade kanske spridit sig vidare, vem vet, men nu så är jag ju på rätt spår och jag är frisk.

Kontroller med 2 månaders mellanrum har det blivit ist för med 3 då jag har vätska i buken som de vill hålla under uppsikt, men utöver det och de vanliga komplikationerna man får så är jag ju på banan igen ...

Men varförsjukskriven, jo jag bröt i hop som sagt och det var bara att ringa till kvinnokliniken i Gävle och där fick jag en tid samma dag , pratade med en underbar sköterska som heter Camilla, jag träffade även henne några dagar efter operationen då jag funderade på hur länge jag skulle vara så svullen som jag då var ( såg ut att vara i 9e månaden) men det var normalt efter en sådan operation, jag blev ju fylld med en sorts gas under operationen och den kunde ligga kvar plus att tarmar och en del andra organ har ju flyttats på, så det var normalt.

Jag fick även träffa överläkaren Patric, han var otrolig, han talade om för mig precis, hur & varför jag mådde som jag gjorde. Han förklarade det så otroligt bra.

Camilla sa även hon att hon hade haft svårt att sätta mig i en av de "grupper" som oftast blir efter ett cancer besked.

- De som bearbetar på en gång....

- De som trampar på och klarar sig utan att bearbeta...

- Eller de som det tar några månader för...Ibland år

Hon tyckte att jag hade varit så glad när hon träffade mig första gången så hon kunde inte riktigt placera mig.

Hon har jobbat med cancer patienter i ett x antal år så hon sa det att hon brukade gissa rätt, men som sagt jag var svårare, hon trodde att jag skulle "klara" mig, men så vart inte fallet.

Hon var glad att det hände nu och inte om 10år för då hade det varit svårt att säga just varför, nu var det ju lättare.

Jag är som person inte en som "ältar" eller ska vara värst, utan jag kan prata om det ja.. Men jag är aldrig värre än ngn annan, jag sätter inte mina "problem" över andras, vi är ju alla olika, men jag söker inte min bekräftelse så!

Ja lägger det gärna i ryggsäcken och trampar vidare, men den här gången gick det inte, jag bröt i hop.

Jag kunde inte sluta grina, jag kunde inte sova, jag kunde inte fungera så fort jag lämnat av barnen i skolan.

Och för ngn som inte vet hur det är att må psykiskt dåligt så är det frustrerande, jag hade inga svar på varför jag inte fungerade.

Men in till Gävle åkte jag då Camilla hade "roddat om" i schemat & bokat mig hos Patric och sedan hos en psykolog. Jag behövde tydligen prata...

Jag satt hos P & C i 1 och 1/5 timme och bara grät, jag kunde inte sluta och ju mer jag försökte , desto värre blev det och de bara lät mig, de visste precis vad jag behövde..

Patric sa då ngt som har fastnat hos mig ( och det var nog det ända som jag kommer i håg av just det här mötet)

- Du är en sådan person som lägger allt i en hink och sätter sedan på locket, hos många så pyser det lite då och då men hos dig så har nu hinken gått sönder och du måste skaffa en ny, låta det som finns i hinken komma ut, oavsett om det är nytt eller gammalt .. Ut ska det och sedan så får du skaffa en ny hink, men att jag skulle lufta den med jämna mellan rum, för då skulle jag slippa att den gick sönder ytterligare.

Jag tyckte att det var en sådan målande beskrivning, han kunde förklara mig som person bättre än vad jag själv skulle erkänna, han visste vad han pratade om, rätt läkare på rätt plats.

Han hade ju jobbat nära patienter som mig i över 40 år så han har ju sett sin beskärda del och tagit emot en del patienter, han jobbar bar med bara cancer patienter, så jag gissar att han kan =)

Jag har träffat P vid varje sjukskrivnings tillfälle och han är en klok man, han träffar punkter som jag inte visste att jag har, jag går fortfarande och pratar med en psykolog, jag är inte den som tycker om att prata på just mig på det ingående sättet men jag kan säga att det faktiskt är väldigt skönt, det finns mkt att få prata om, inte bara diagnos utan sådant som hänt för år sedan... Vi trasslar ut många års nystande, undertryckande känslor, tankar., ja allt mellan himmel och jord.

Men nu har vi bestämt att jag ska ta mig tbax till jobbet, jag ska gå tillbaks och börja jobba 70%, vilket jag tror är en bra tid, iaf just nu.

Jag har en otroligt bra chef, han är förstående och låter mig ta det i min takt. Jag känner mig taggad att börja jobba igen! Så from den 1 dec så tar jag tjuren vid hornen och börjar jobba igen =)

Jag äter fortfarande Mirtazapin Krka vilket jag ska fortsätta med tills vi känner att det är dags att trappa ner.

Vad har jag tagit med mig efter den här resan?

Jo att man ska lyssna på sin kropp, man ska inte vara rädda att ta kontakt med en läkare eller annan vård personal, man ska inte låtsas att allt är bra, va inte rädd att faktiskt tala om hur du mår.

- Vad är det värsta som kan hända?

Den frågan ställde Patric till mig många gånger och gör än idag..

Ja vad är det värsta som kan hända? Att barnen får korv och makaroner ist för spagetti & köttfärssås, att det inte blir städat just idag ..

Kommer världen att gå under??  Ja min tyckte jag.. Är ju som sagt et kontroll freak.. Saker & ting har sin plats och rutiner är för mig ett måste..

Ja många av de måsten som jag har, de har satts undan till när jag orkar.

Jag gör saker i mitt tempo, min värld rasade inte när jag lät dammsugaren stå en dag extra, ja sådana små saker som stod och föll med mig ( trodde jag iaf) , sådant har jag prioriterat om!