Ja idag är det fars dag, den dagen då vi barn ska göra ngt extra för våra fäder =)

Här hemma firade vi Mattias med god mat och en xtra kram =)

Min pappa fick i år bara ett telefonsamtal och en uppdateringar kring Antons moppe då han är med vid inköpen av de nya delarna.

Utöver det så är det en helt vanlig Söndag.

Här har vi storstädat och bytt gardiner, på nedre botten iaf, jag ska ta den övre ngn annan dag.

Vad har hänt annars då?

Melody började på bandy skola i går, hon har som sagt lagt piruett skridskorna på hyllan för att byta dem emot ett par bandy skridskor =)

De hade inte hunnit få speltröjorna än men klubba fanns det. Jag är ju inte så hemma på det här än så det är tur att bästa kompisens pappa var på plats, han såg till att klubban blev tejpad på rätt sätt.

På eftermiddagen så var det dags att titta på Saik i Göransson Arena då de mötte Vetlanda, det slutade med seger för Stålmännen 12-2.

Melody har fått ärva Antons Saik match tröja, hon önskar sig en egen med nr 95 på ryggen, för just nu så har hon nr 21 vilket är Christoffer Edlunds nummer men hon vill ju som Anton ha Eric Petterssons nr ( 95).

Vi har sagt att vem vet vad tomten kommer med ;)

Hon börjar få mer och mer koll på vilken spelare som har vilket nr, Anton han har ju stenkoll men han har ju varit insatt en aningen längre, en annan har ju noll koll, eller ja ngn siffra kan jag men inte är det många.

Jag blir så full i skratt när jag kommer på fröken med att sjunga hejar ramsorna vid datorn, i badet eller framför tv´n.

Roligast är när hon sitter i badet och man hör Forza Viken, in med bollen, hej hej hej...

Vilket tydligen ska sjungas när det är dags för Saik att lägga en hörna...

Eller när hon återberättar ngt ifrån matchen som jag faktiskt också tittar på, men klan ju ha missat just denna händelse *s*

                                              Jag & Pappa                    Barnen & Morfar 

Ja en förändring är ju oftast inte fel, men det beror väl kanske lite på vad och hur man förändras eller kanske vem man gör förändringen för!

Jag tycker inte att man ska göra en förändring för ngn annan än en själv! Man ska inte låtsas vara ngn man inte är, det kommer att göra mer skada än nytta i slutändan.

Vi kan ju förändras både fysiskt och psykiskt, men att förändras psykiskt krävs en hel del arbete och hjälp.

Att vi förändras med åren är en prosess vi alla genomgår, ibland till det bättre, ibland till det sämre, men det är ngt vi alla gör!

Vi förändras i ett förhållande och i arbetslivet iochmed åren, sedan hur vi tillhandahavar den förändringen , ja det är ju upp till var och en =)

Jag har själv förändrats genom åren, en del saker har gjort mig starkare, andra har gjort mig mer förstående.

Andra har brutit ner mig totalt.

Jag har även förändrats fysiskt, jag har gått upp massor i vikt, och det är ngt jag gärna skulle vilja ändra på, men orken och motivationen saknas och utan dessa två så får det vänta.

För att gå ner i vikt krävs en del och den delen har jag inte i dags läget, men vem vet , kanske motivationen hittas och orken att göra ngt åt situationen kommer fram ;)

Men hur är det med förändingar inom psyket? Är det ngt man kan göra bara så där?

Näe det tror jag inte!

Jag tror att det behövs mkt för att bryta den röda tråden som vi följer omedvetet.

Det tar år av professionell hjälp för att bryta en tråd som man har gått efter , och börja på ny tråd. Det krävs mer än att bara säga att man förändrats, det krävs , vad jag tror och har sett, hjälp ifrån yrkespersoner, inte bara ja och nej sägande människor i ens omgivning.

Att bryta ett mönster är svårt, inget man gör bara över en natt eller ett par veckor det krävs år av professionell hjälp och stöd!

Det är ju en enorm skillnad på att säga att man har förändrats och att verkligen visa att man har gjort den förändringen.

För hur mkt man än säger att man har förändrats så är det ju ändå ens handling som verkligen bevisar om man verkligen har lyckats!

För hur ofta har man inte fått höra

- Jag har förändrats, jag är inte samma person som jag var då?!?!

Allt för ofta skulle jag nog vilja säga, men varför vill man så gärna låta andra tro att man genomgått en förändring när man med handen på hjärtat vet att man fortfarande trampar i samma spår?

Ja det kan nog ingen svara på.

En förändring kräver stort mod och en stabil grund.

Men vill vi verkligen förändras? Är det inte så att det är bekvämt att "harva" på i samma spår, att fortsätta leva som vi alltid har gjort?

Jo lite så är det nog, jag trivs med den jag är idag, jag tycker om mina förändringar, men jag vet oxå att det finns de som inte ycker om den jag är. Men kan vi/ ska vi verkligen göra andra nöjda, är det så vi vill leva?

Att leva efter hur andra tycker att vi ska leva vårat eget liv??

Med att göra andra nöjda? Att låta andra styra oss??

Men om man nu vill göra en förändring, då kanske man ska fråga sig varför, Varför vill jag ändras?

Är det för att jag mår bra eller är det för jag mår dåligt?

Är det för att vinna eller förlora ngt eller ngn?

Varför??? När du har svaret på de frågorna så sök professionell hjälp, för utan den hjälpen så kan jag nästan garantera dig att du kommer att misslyckas!

Oavsett om du nu sitter och säger, att Jag kan förändras utan hjälp, jag har mina vänner eller jag har min familj, du kommer att behöva ngn utomstående, ngn som faktiskt kan och vet hur man ska göra för att komma framåt, utan att trilla bakåt!

Så om du verkligen vill förändras, var inte rädd för att be om hjälp, var inte rädd för den du kommer att bli, för har du tagit beslutet så är det dig det ligger på, inte ngn annan!

Stå på dig, var stark, men tänk på att bitar av dig kommer att plockas bort bara för att kanske ersättas men en annan bit, eller kommer att saknas för evigt.

Men finns viljan så finns även sättet!

Satt i går och pratade med en vän som i sin tur är uppfödare, inte min utan på en annan ras.

Vi kom in på det här med avtal, det finns ju olika avtal vid försäljning av en hund.

Jag är själv inte så insatt i den här delen , men har ju hört en hel del problem när det kommer just till de som inte är det rena " köpeavtalet" För det är ju ibland en ren tolknings fråga, som med mkt annat...

• köpeavtal med bibehållen avelsrätt
• fodervärdsavtal
• Köpeavtal
  

Många ser det som uppfödarens "jobb" att se till att rätt avtal skrivs på, men är det verkligen det?

Är det inte upp till oss valplöpare också att se till att vi skriver på rätt avtal?

Jo jag kan tycka det.

Men hur är det nu om man skriver på det "vanliga" köpeavtalet", är det en självklarhet att det är jag som äger hunden då?

Ja det är det, mellan dig och uppfödaren!

Eller är det den som betalar försäkringen eller den som står som ägare hos Jordbruksverket?

Ja det är en djungel om man skulle hamna i en tvist, men det händer oftast när man har ngn av de andra avtalen.

Men hur är det om man står två på köpeavtalet, och man sedan går skilda vägar?

Vem äger hunden då?

Om den ena parten inte vill ha sin del. måste man skriva nya papper då?

Eller hur är det?

Nej det måste ni inte, utan det som ska göras är ju att ändra registreringen hos Jordbruksverket, för idag är du enligt lag skyldig att registrera din hund eller katt där, oavsett om det är en renrasig eller blandras.

Men är det inte så att det är Skk ( när det gäller renrasiga hundar) som står "över" andra myndigheter, nej inte när det kommer till vem som i sin tur äger djuret.

Har man inte registrerat sin hund hos Jbv och en tvist uppstår där båda parter vill ha "hunden" så kan det anses vara den personen som står för försäkringen & har "hant" om hunden .

Skk har riktlinjerna och avtalen men har inte sista ordet om man nu kan säga så.

Hur är det nu då om man har en hund där uppfödaren vill bibehålla avelsrätten?

Hur gör man som "ägare" då, vad står jag för och vad står uppfödaren för?

Ja att ha en hund med "bibehållen" avelsrätt är precis densamma som ett köpeavtal men där uppfödaren har rätten att använda ditt djur i avel.

Nu är jag osäker på hur mkt men jag tror det är 2 kullar på en tik och 6 parningar på en hanhund (kan vara ändrat)

Så här står det på Skk hemsida ang detta:

Köpeavtal med bibehållen avelsrätt

Köpeavtal med bibehållen avelsrätt innebär att köparen betalar 50 % av hundens pris kontant och att resterande 50 % erläggs genom att uppfödaren behåller avelsrätten, det vill säga rätten till en valpkull (om minst en valp som uppnår fem veckors ålder) för en tik eller tre valpkullar (om minst en valp som uppnår fem veckors ålder) för en hanhund.

Enligt köpeavtal med bibehållen avelsrätt gäller avelsrätten för såväl tik som hane till dess att hunden fyllt fem år. Har avelsrätten inte utnyttjats dessförinnan förfaller den utan rätt för överlåtaren att få någon ersättning.

Vid köp med bibehållen avelsrätt är det viktigt med ett gott samarbete och en bra relation mellan uppfödare och köpare. Det är därför angeläget att båda parter noga läst igenom avtalets villkor, såväl framsida som baksida, och att båda har en realistisk uppfattning om vilka förväntningar man kan ha på varandra.

Fodervärds avtalen är en helt annan sak.

Så här står det på Skks hemsida:

Fodervärdsavtal

Fodervärdsavtalet innebär att en uppfödare överlåter en hund utan att erhålla kontant ersättning. Hunden ”betalas” i stället genom att uppfödaren behåller avels- och/eller prov-, tävlings- och utställningsrätten.

För hanhund gäller det antal valpkullar som överlåtaren och fodervärden kommer överens om i avtalet, dock maximalt sex stycken (om minst en valp som uppnår fem veckors ålder).

För tik gäller att överlåtaren har rätt till maximalt två valpkullar med minst en levande valp som uppnår fem veckors ålder per kull.

Oavsett om uppfödaren har utnyttjat sina rättigheter eller inte, gäller avtalet som längst tills tiken uppnått fem års ålder eller tills hanhunden uppnått sju års ålder. Det räcker att tiken är parad innan hon fyllt fem år även om valparna föds efter detta datum.

Har tiken haft sina avtalade två kullar innan hon fyllt fem år övergår hon i fodervärdens ägo så snart dessa kullar är födda och valparna blivit gamla nog att lämna tiken. Detsamma gäller när hanhunden har uppfyllt sitt valpkullsantal.

Så ett litet tipps av mig är: Läs gärna på om avtalen innan du skriver på, för att både du och din uppfödare ska det lättare att komma överens.

Som Uppfödare inom Svenska Kennelklubben så är du skyldig att hålla dig uppdaterad på nya avtal och regler, för det är ju ändå dessa som ska följas!

Men som valpköpare är det ju även upp till dig att veta vad som gäller när du skriver ett avtal!

Vill du veta mer?

Gå gärna in på Skk hemsida och läs på :

http://www.skk.se/uppfodning/avel-och-uppfodning/avtal/

Eller på Jordbruksverkets hemsida:

http://www.jordbruksverket.se/etjanster/etjanster/djur/hundregistret.4.5aec661121e261385280002400.html

Ja ibland har jag väldigt svårt att hålla mig för skratt när det gäller mina hundar, andra gånger är det lättare..

Man skulle kunna tro när man ser mig ute, att mina hundar aldrig har gått i koppel, för på vissa promenader så är de överallt och alltid *suck*

Andra gånger så går de hur bra som hellst...

Vad ska man säga, de känner väl när jag har tankarna ngn annan stanns.

Ett virvarr med kopplena, den obligatoriska flätan och en del muttrande är en vanlig promenad med mina pälsklingar =)

Men jag funderar på om jag skulle införskaffa ett sk Virvel koppel, iaf för två hundar, jag tror inte att det skulle fungera för tre.

Men Jumjum & Sessan skulle kunna dela på ett för de ligger alltid framför och Fia går ju alltid bakom...

Men frågan är

-Fungerar det???

För jag är inte så sugen på att slänga ut 500:- på ett koppel som kanske inte fungerar så bra.. Så jag funderar vidare..

Fick en förfrågan om jag var sugen på att vara med på en Nose work kurs med Sessan, vilket låter som om det skulle passa henne, för spåra det kan hon. Hon har ju gått en del spår och hon älskar att använda nosen så varför inte?!?

En sådan kurs kostar ca 600:-, men det är olika.

Så jag ska absolut fundera på det =)

Det finns ju en hel del kurser man kan gå, jag har aldrig gått ngn kurs med mina, då basenji har en låg intresse nivå för sådant de inte tycker är roligt eller , för dem ger ngt, som ägare så krävs det tålamod & fantasi för att bibehålla intresset =)

Men som sagt en stor portion humor lär man ha när det gäller dessa knorrsvansar.

Nose work är ju ngt som har kommit fram nu, det är väl inte nytt men som så mkt annan så är det en "New comer", på listan att göra som man nu ska syssel sätta sina hundar med =)

Men det som med spår är ju ngt som faller sig mer naturligt för hunden. Att arbeta med nosen.

Lämna det bakomflutna framför dig....

Ja det är kloka ord ifrån Timon & Pumba.

Men hur är det med att lämna saker bakom sig, att låta det förflutna vara just det, förflutet...

Är det så vi människor fungerar? Är det i våran natur att inte kunna släppa taget, att inte fortsätta framått, att inte släppa taget eller låta "By gones b,e by gones"??

Jag tror iaf att det är olika ifrån person till person.

Jag kan ju bara utgå ifrån mig och det jag har sett och gått igenom.

Men hur är det med att förlåta och glömma? Är det samma sak?

Nej det tycker inte jag, för vissa saker kan man inte förlåta oavsett hur mkt man älskar en person. Men innebär det att det ger mig rätten at förfölja, aldrig låta den personen vara?? Nej absolut inte, jag måste låta den personen eller personerna vara!

Jag får absolut tjata och gnata bakom mina egna " dörrar" men det är även upp till mig som person att våga släppa taget! Låta det vara inför andra, även låta det vara inför den personen som jag kanske tycker ha gjort mig orätt.

Ja kanske lättare sagt för en del men för mig en självklarhet.

Hur är det för er?

Har ni svårt att släppa saker?

Beroende på vad det är kanske svaret blir, och det kan jag hålla med om, men vart går gränsen?

Finns det en gräns?

Ja det finns det!

Oavsett om den är synlig eller inte så är det viktigt att inte trampa över den, så hur ska man se den då om den inte är synlig? Ja kanske sunda förnuftet?

Så lämna det bakomflutna framför dig, låt åren ge dig styrka och ett stöd i att stå dig stark, lämna det bakom dig...

Ja är det så att föräldrar idag har blivit "latare" mer nonchalanta när det kommer till uppfostran?

Är det så att man mer rycker på axlarna och skyller på skola eller diagnos?

Eller är det tom så illa att vi låter mobiler, tv spel och datorer sköta det åt oss?

Ja ibland undrar jag!!

Jag fostrar mina barn att respektera de äldre, lärare & sina vänner.

Men jag ser allt fler och fler som inte gör det, de är totalt respektlösa! Redan i väldigt unga år!

Ord som - Det skiter väl jag i  eller -Varför ska jag bry mig mm, det är ngt som blir allt vanligare.

Visst fanns det sk värstingar när jag gick i låg, mellan & högstadiet, men tom de hade respekt för lärare och andra vuxna, men idag verkar det inte vara så.

Många gånger så hör jag ifrån föräldrar , det är fel på skolan, det är upp till lärarna osv, men så är det ju inte!

Det är ju upp till mig som förälder att mina barn har en gedigen uppfostran hemmifrån, för det är ju inte upp till lärarna att uppfostra våra barn, de ska utbilda och se till att skolan känns trygg , en trygg och bra plats för våra barn där de ska lära sig och utvecklas!

Men de ska absolut inte fostra våra barn.

Jag är med på några sidor där det gäller barn med Adhd, inte för att jag har problem eller för att sonen skulle vara svår "styrd" utan mer för att se hur andra har det, få råd och tipps om rutiner osv.

Ngt som jag märker väldigt ofta att det inte finns, rutiner.

Men redan här ser jag saker som gör mig rent ut sagt förbannad, för oavsett om du har Add eller Adhd eller ngn annan diagnos så finns det absolut inga ursäkter för vad vissa barn gör gentemot föräldrar, syskon , lärare.

Ngn stans här så känns det som om föräldrarna har tappat sin roll i det hela och tycker att mediciner och läkare ska lösa "problemen" som uppstår hemma.

Såg tex en film som lades upp i en av de här grupperna,av en förälder, där hennes son på ca 10 år stod och  studsade och dansade samtidigt som han åt..

Men hallå, vid matbordet sitter man!!!!

Texten till var - goa unge, ja man får ju låta han göra bara så att han äter...

Aldrig!!!!

Man sitter still när man äter, det gäller i max 10minuter, för om de inte kan sitta still hemma, hur ska de då kunna sitta still i skolan??

Nu vet jag att många föräldrar inte "orkar" ta tag i saker , men när det gäller barn uppfostran så finns det ordet inte med!

Orkar inte bråka, orkar inte ta diskutionen, orkar inte... Ja ni förstår vart jag vill komma.

Men allvarligt, släpp mobilen och datorn så kommer du att orka,  hitta tiden att uppfostra dina barn!

För hur orkade våra föräldrar uppfostra oss??

Jag menar de jobbade säkert också heltid båda två, de hade ju också ett hushåll att sköta, det fanns ju de föräldrar som var skilda & ensamstående, men de orkade fostra oss...

Jag tror att ju mer att elektroniken har tagit över, vilket har gjort det desto svårare att lägga tid och energi på ngt som för mig är självklart, att uppfostra våra barn och se till att de får våran tid och vårat engagemang!

Ja jag har en våldigt snäv syn på saker & ting ibland, men för mig är det inte ok att "tumma" på regler och uppfostran när det gäller vår framtid, för ja i slutändan så är det ju vår framtid vi fostrar.

Ja vad ska man säga??

Hon är ju för snäll våran FisFia..

Det är ofta vi hittar Sessan ovanpå eller emellan, Ja to.m Jumjum tycker att Fia är en bra kudde eller värmedyna ..

Och ni ska ju inte tro att hon säger ngt, nej hon bara tar det. Inte ett ljud kommer det ifrån hennes, så en snällare och mer tålmodig hund får vi nog leta efter..

Ja det blev jag idag, riktigt super taggad!

Men självklart så är det slutet på utställnings säsongen och Stora Stockholm är den sista, och dit har jag inte anmält =)

Så det är bara att se över vilka utställningar som kommer att passa in 2016.

Ska nu börja träna den lilla fröken jag har för det har det ju inte blivit så mkt av i år. Men vi ska börja träna nu så att det sitter till kommande säsong som sagt ..

Har idag suttit och gått igenom vad jag behöver träna på kontra vad Sessan behöver, det är så kul när man akn få tipps och råd ifrån en gammal ringräv som Anette.

Jag har idag visat hur vi ser ut och speciellt hus Sess ser ut då travet inte är ngt bra just nu, så jag har en hel del att träna på!

Sessan har en förmåga att rusa och det är ju ngt jag inte vill, jag vill gärna ha henne framför men inte draganeds utan travandes!

Vi gick igenom olika upställnings bilder så att A kunde se hur en basenji ska ställas upp och så att hon kan gjälpa mig tillrätta.

Ska bli så kul att komma ut igen då det har varit ett långt uppehåll för min del.

Så nu ska jag verkligen ta mig i kragen för att komma ut i vänstervarv igen =)

Det som är så kul är att Anette är sugen på att följa med när hon inte jobbar plus att jag kan övernatta hos henne när en utställning ligger längre ner i landet så jag slipper åka så långt på en och samma dag.

Vi titta på olika hundar och hon sa sin syn på vad jag ska tänka på och hur vi ska gå till väga, hon har ju en hel del vana och erfarenhet =)

Mkt prat om hundar blev det.

Melody och Anton ville oxå lägga beslag på Anette vilket var en självklarhet, Melody visade teckningar och pratade massor, Anton visade moppen och berättade stolt att han hade haft 16,5 /20 frågor på matte provet de hade innan lovet.

Han och A surrade sedan vidare lite om vad han ville gå vidare med sedan när det började närma sig val till gymnasiet.

Hon fick mer ur han ang det än vad jag har fått när jag frågat vad han vill läsa vidare till *s*

Jag har ju under en längre tid varit sugen på att tatuera mig igen, jag vill ha en basenji, i konturer, så det satt vi oxå och tittade på idag, skulle vilja ha ngt i stil med denna.....

Sen har man ju frågan , vart och när och vem osv ja det är ju inte bara att tagga sig, det måste ju vara av ngn som kan och så har vi ju det här med ålder *s* Är ju ingen ungdom så det kanske inte passar sig, fast det kanske beror på vart man sätter den?!

Och bestämande som jag är så ville jag ha Anette och Anton på bild då jag redan har på Anette & Melody.

Så jag tog fram kameran och helt plötsligt så ville den lilla damen vara med fast hon sa när jag tog fram kameran att hon absolut inte ville vara med *s* ( vilket hon självklart fick)

Ja to.m hundarna skulle vara med...

          Blonda ligan ;)

Så efter ett par timmars prat om hundar, barn, mat och motion så rundade vi av och jag skjutsade tillbaka Anette till Gävle.

Mattias jobbade men han hann säga hej i dörren när vi var på väg ut, han blev en aningen besviken då han oxå hade velat prata lite, men som sagt det går flera tåg, för hon kommer ju upp då och då med just tåg *s*

Det är kul att vi har återfått kontakten och jag ser mer och mer vem jag har tagit efter i vissa områden, vi tappade ju kontakten i många år men har nu återfått den.

Vi kan verkligen prata om allt mellan himmel och jord vilket gör det så mkt roligare =)